kiwiresan.blogg.se

Resedagbok för vår resa till Nya Zealand 2013. Här ska vi försöka berätta om våra upplevelser under resans gång.

Långsamt söderut

Kategori: Allmänt

Torsdagen den 12 december 2013. Denna dag liksom de tidigare visade sig bli varm och solig med endast några stackmoln på himlen. Eftersom vi de senaste dagarna saknat internetuppkoppling vet vi inte temperaturen men tippar på runt 25 grader på dagen. (Kan redan nu informera att vi trodde vi hade Wi-Fi på kvällens camping men tji fick vi.)

Vi hade egentligen bara ett, okej två, mål för dagen. Vi skulle ta oss sakta söderut mot Auckland och stanna till vid The Kauri Museum. 




Första stopp blev vid en jätteklippa som kallas Maungaraho Rock. Vi hittar ingen information i någon av våra resehandböcker så vi har inget att berätta om den. Men det ser lite lustigt ut med den kala klippan mitt bland alla böljande gröna kullar och berg. Det gick att klättra upp, men det varnades ordentligt för att ge sig på det äventyret. Efter vägen växte som på många andra ställen jättebuskage med vildrosor.


Nästa anhalt blev det stora museet om bland annat kauriträdets historia, The Kauri Museum. 

Kauriträdets är Nya Zealands största och mest kända inhemska träslag. Det är en typ av barrträd som växer i den subtropiska delen av Nordön. Förfäder till Kaurin existerade under Jura-perioden för 190-135 miljoner år sedan. De bildade då skogar som torde vara bland jordens äldsta. Det största nu levande kauriträdet är Tane Mahuta, som vi såg igår. I museet visas äldre träd som varit ännu större. 


Virket från kauriträdets är ett av världens bästa. Långa, breda, felfria plankor från de mäktiga stammarna sågas till rakvuxet virke, som används till många olika ändamål: båtar, hus, möbler, broar, dammbyggnader, tunnor, valsar, sniderier mm mm. Virket är lätt att bearbeta, torkar lätt, är stabilt och starkt. Krona och rot ger ett virke med extra vackert mönster. 


Museet var väl illustrerat och pedagogiskt upplagt. Det var lätt att förstå även för utomjordingar som vi. 








Efter lite lunch for vi vidare för att titta på världens troligtvis största fikonträd. Trädet står så fint i hamnen mitt på en gräsplan, men det är nog inte många som hittar hit. Stranden bestod av små, små snäckskal. Och ostronskal, så det var inte så smart att gå barfota! 

Campingen för natten ligger i Parahia, alldeles utanför Helensville. Här  fanns hopp om Wi-Fi, så vi skulle kunna både blogga och skypa lite. Båda var ett tag sedan. Tyvärr strulade det, vi får se när vi kan få iväg de två senaste dagarnas blogg. På återseende!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: