Driving creek Railway
Kategori: Allmänt
Det visade sig vara ett riktigt underligt, men charmigt ställe. Här har inte en pryl slängts på alla år, vi lovar!
Barry Brickwell, nu 78 år, är keramiker sedan 1961 och fortfarande aktiv. Han jobbar med keramiken i sin verkstad varje dag utom juldagen så han har inte börjat trappa ner än... 1975 började han bygga en smalspårig järnväg upp för berget för att kunna transportera ner lera till sin keramik och träd/ved till ugnarna. Järnvägen utvecklades under åren och avslutades 2001 med med byggandet av Eyefull Tower, en utsiktspunkt där järnvägen idag slutar.
Järnvägen består av flera broar, tunnlar och fantastiska skapelser utmed linjen.
Inte nog med keramik och järnväg. Barry brinner för den Nya Zealändska naturen också. Han har startat ett projekt för att återskapa och bevara framförallt det utrotningshotade trädet Kauri. Fram till idag har han planterat 9000 kauriträd på sin mark. Området var bevuxet med kauriskog tills den avverkats helt i slutet på 1800-talet. Sen kom farmare och kullarna var öppet gröna med betande får. Barry startade återplantering och idag tror man sig se urskog. Men icke. Regnskogen har återvänt men inte dess invånare. Skadedjur som possum och råttor håller effektivt tillbaka alla de djur vi vill se återvända. Barry insåg att järnvägen skulle kunna dra in lite pengar till skogsprojektet och öppnade den för turister. Idag har mer än en miljon åkt tåget här!
Turen med tåget, byggt av Barry, tar en timme tur och retur. Det slingrar sig utmed berget och vi hisnar ibland, inte minst när vi vänder hängandes utanför bergskanten!
Turen med tåget, byggt av Barry, tar en timme tur och retur. Det slingrar sig utmed berget och vi hisnar ibland, inte minst när vi vänder hängandes utanför bergskanten!
Det är ett fantastiskt livsverk Barry åstadkommit och fortsätter utveckla. Vi förundras över allt han skapat på de här knappa fyrtio åren.
För att järnvägen och skogsplanteringen ska fortsätta leva vidare efter honom har han bestämt att alltihop ska tillfalla National Trust en dag.
När tågturen var till ända var det lunchtid. Vi åkte tillbaka till Coromandel Town för att hitta något ätbart. Vi landade på Umu, ett enkelt matställe med underbar mat. Äntligen fick vi prova de grönläppade musslorna!
Efter lunchen blev det bilen. Vi åkte SH 25 söderut på västsidan mot Thames utmed Pohutukawa Coast Road. Vägen har fått namn efter de träd som blommar med röda blommor i december och januari som finns längs nästan hela kusten.
Väl nere i bukten blev det mer bilkörning. Det kom några ordentliga regnskurar så utomhusaktiviteter lockade ändå inte. Vi tog oss förbi Auckland och ut en bit nordost om staden. Vi stannade vid ett par långsträckta stränder och njöt av, om än det lilla, badlivet.
På ett ställe stannade vi vid en bevarad Kauri-skog. Vid parkeringen stod två riktigt gamla exemplar, 600 respektive 800 år gamla träd. Riktiga bjässar. Träden hotas av både skadedjur och parasiter som sprids med jorden.
En liten bit till hann vi innan vi slog läger vid den lilla orten Whangateau på ostkusten norr om Auckland. Vi har en härlig utsikt över bukten som just nu har lågvatten.